Sommaren tvåtusentio och fram tills nu har varit den värsta tiden i mitt liv. Jag har förlorat vänner, en pojkvän och en farfar och i och med det också en bit av mig själv.

Ett sommarlov är en kort tid för så mycket skit, och det är mer än vad en människa kan ta. Det är mer än vad jag kan ta. Jag trodde däremot att jag hämtat mig från dessa bravader men jag insåg för ett par dagar sen att det har jag inte. Jag missade det viktiga, att sörja, att älta. Jag hoppade över den punkten för att försöka gå vidare så fort som möjligt så jag skulle slippa smärtan. Men verkligheten kommer ifatt alla någon gång, och min verklighet har aldrig varit så verklig som den är nu. Eller overklig för den delen.

Nu tänker jag absolut inte ligga hemma och gråta och skit. Aldrig i livet. Men jag behöver inse att livet inte är så jävla hemskt alltid. Och hur det ska gå till är jag osäker på. Men tid är viktigt. Som jag känner nu vill jag vara för mig själv ett par dagar och ägna mig åt sånt som jag mår bra av.

Usch. Jag hatar att visa mig svag. Kände bara att det här inlägget behövdes för att folk ska få en förklaring ifall jag väljer att vara för mig själv.

Måste hitta tillbaka till riktiga Malin igen, för den jag är nu är långt från den Malin folk är vana vid.