Jag vill säga att det gör ont, men jag gör inte det. Jag vill vara arg, hata dig, förklara för dig hur jäkla dålig du är. För det är du. Sämst. Jag vill skrika åt dig och förstöra dig. Vill riva ur ditt hjärta, om du ens har något sådant, kasta det i backen och stampa sönder det. Det förtjänar du.

Det jag är mest ledsen över är nog att jag inte kan förstå hur du kunde ändra från "kärlek" till "vänskap" så snabbt. Och hur lätt du verkar ta på det.

Som vanligt på söndagar låg jag igår och kunde inte sova. När jag inte kan sova, ja då gör jag som de flesta gör - tänker. Det började som en oskyldig liten tanke. "Undrar vad jag ska jobba med sen?". Det utvecklades till ett panik- och nästan gråtkalas. För jag kom på att det finns fan inte ett enda yrke som passar mig.

Jag tänkte mig själv i en butik. Nej tack. Jag tänkte mig själv som kontorist. Verkligen inte. Jag tänkte mig själv som nån fancy människa i Stockholm med nått ännu fancigare jobb. Tänk om jag inte trivs där då? Som industriarbetare. Som lärare. Som forskare. Som reseledare. Som journalist. Nej, jag vill fan inte bli något. Jag kommer sluta som en överviktig, olycklig, ensam kattkvinna som lever på bidrag resten av livet. Förtidspensionerad.

Eller hamna på psykhem.

Sen tänkte jag "men jag kanske kan gifta mig med någon rik?" Ja Meli, gör det. Du som har så jäkla svårt att bli kär överhuvudtaget, satsa stort du!

Tillslut hamnade jag med mina tankar på hur man begår självmord på smidigaste sättet. Det här var stadiet mellan vaken och sovande, så det är inte så att jag funderar på självmord. Absolut inte. Men jag vet att jag tänkte "varför ska jag ens vakna imorgon till den här jävla stressen, vad är det för mening?"

Och så var det det här med körkortet. Imorgon har jag halkbana. Innan jag kommit till Falun kan jag nästan lova att jag har hoppat ur bilen i farten. Eller hamnat i en psykos och bara stirrar rakt fram, går inte att få kontakt med mig. Jag är så helvetes jävla nervös. Hur ska det bli när jag ska köra upp då? Kommer jag svimma när jag kör och döda både mig och inspektören kanske? Jag kan se det framför mig. Spelade upp fler skräckscenarier i mitt huvud inatt. Skrämde upp mig rejält. Tänkte mig känslan när han säger "du är INTE godkänd, fröken!".

Press. Stress. Nervositet. Orolighet. Faaaan.

Spelar det nån roll? Nej kanske ingen, kanske allt egentligen.

På tre månader har jag fått mitt hjärta utslitet och trampat på tre gånger, så om talesättet i rubriken stämmer är det dags att min otur vänder.

Snällarå?

Johnossi - Summerbreeze

Går för tillfället igenom samma känslor från i somras.
Men jag klarar det här också. Jag vet det.

Sommaren tvåtusentio och fram tills nu har varit den värsta tiden i mitt liv. Jag har förlorat vänner, en pojkvän och en farfar och i och med det också en bit av mig själv.

Ett sommarlov är en kort tid för så mycket skit, och det är mer än vad en människa kan ta. Det är mer än vad jag kan ta. Jag trodde däremot att jag hämtat mig från dessa bravader men jag insåg för ett par dagar sen att det har jag inte. Jag missade det viktiga, att sörja, att älta. Jag hoppade över den punkten för att försöka gå vidare så fort som möjligt så jag skulle slippa smärtan. Men verkligheten kommer ifatt alla någon gång, och min verklighet har aldrig varit så verklig som den är nu. Eller overklig för den delen.

Nu tänker jag absolut inte ligga hemma och gråta och skit. Aldrig i livet. Men jag behöver inse att livet inte är så jävla hemskt alltid. Och hur det ska gå till är jag osäker på. Men tid är viktigt. Som jag känner nu vill jag vara för mig själv ett par dagar och ägna mig åt sånt som jag mår bra av.

Usch. Jag hatar att visa mig svag. Kände bara att det här inlägget behövdes för att folk ska få en förklaring ifall jag väljer att vara för mig själv.

Måste hitta tillbaka till riktiga Malin igen, för den jag är nu är långt från den Malin folk är vana vid.

"Jag vet hur man dövar ensamheten, jag vet hur man kastar allt man har. 
Jag vet hur man flyr från den här planeten, men inte hur man stannar kvar."

Inte i form nånstans. Hade jag kunnat hade jag bytt liv.

Har ett stort beslut att fatta.

Promenad eller pizza?