Jo men visst lever jag efter halkbanan trots allt.

När jag anmält mig i receptionen och blev ombedd att sitta ner och vänta ville jag springa tillbaka till pappa och skrika och gråta som ett annan unge som precis blivit avsläppt på dagis.

När vi väl kom igång gick det bra ändå. Det var roligt att halka runt, men mot slutet var det på gränsen till tråkigt till och med. Jag ville ju sladda mer!

Nåväl. Det var inget att oroa sig över egentligen, men jag är väl sån. Väldigt orolig hela tiden.