Jo men visst lever jag efter halkbanan trots allt.

 

När jag anmält mig i receptionen och blev ombedd att sitta ner och vänta ville jag springa tillbaka till pappa och skrika och gråta som ett annan unge som precis blivit avsläppt på dagis.

 

När vi väl kom igång gick det bra ändå. Det var roligt att halka runt, men mot slutet var det på gränsen till tråkigt till och med. Jag ville ju sladda mer!

 

Nåväl. Det var inget att oroa sig över egentligen, men jag är väl sån. Väldigt orolig hela tiden.

 

Sarahs bilder

Som vanligt på söndagar låg jag igår och kunde inte sova. När jag inte kan sova, ja då gör jag som de flesta gör - tänker. Det började som en oskyldig liten tanke. "Undrar vad jag ska jobba med sen?". Det utvecklades till ett panik- och nästan gråtkalas. För jag kom på att det finns fan inte ett enda yrke som passar mig.

Jag tänkte mig själv i en butik. Nej tack. Jag tänkte mig själv som kontorist. Verkligen inte. Jag tänkte mig själv som nån fancy människa i Stockholm med nått ännu fancigare jobb. Tänk om jag inte trivs där då? Som industriarbetare. Som lärare. Som forskare. Som reseledare. Som journalist. Nej, jag vill fan inte bli något. Jag kommer sluta som en överviktig, olycklig, ensam kattkvinna som lever på bidrag resten av livet. Förtidspensionerad.

Eller hamna på psykhem.

Sen tänkte jag "men jag kanske kan gifta mig med någon rik?" Ja Meli, gör det. Du som har så jäkla svårt att bli kär överhuvudtaget, satsa stort du!

Tillslut hamnade jag med mina tankar på hur man begår självmord på smidigaste sättet. Det här var stadiet mellan vaken och sovande, så det är inte så att jag funderar på självmord. Absolut inte. Men jag vet att jag tänkte "varför ska jag ens vakna imorgon till den här jävla stressen, vad är det för mening?"

Och så var det det här med körkortet. Imorgon har jag halkbana. Innan jag kommit till Falun kan jag nästan lova att jag har hoppat ur bilen i farten. Eller hamnat i en psykos och bara stirrar rakt fram, går inte att få kontakt med mig. Jag är så helvetes jävla nervös. Hur ska det bli när jag ska köra upp då? Kommer jag svimma när jag kör och döda både mig och inspektören kanske? Jag kan se det framför mig. Spelade upp fler skräckscenarier i mitt huvud inatt. Skrämde upp mig rejält. Tänkte mig känslan när han säger "du är INTE godkänd, fröken!".

Press. Stress. Nervositet. Orolighet. Faaaan.

Vet ni vad som hände nyss?

Va? Va?

Nej, det vet ni nog inte.

Det kom en stor jävla spindel krypandes över golvet. Jag och min fobi började nästan gråta och skrek på pappa i panik. Spindeldödarn.

Hallå Gud! Det är vinter. Jag är INTE beredd på att det kan finnas spindlar nu. Inte alls okej att skrämmas sådär.

Haha. Ser ni att träden mellan Emma och Lisa ser ut som broccoli? Hahaha

Jag löser korsord. SUUUPERROMANTISKT!

Jag ryggar tillbaka när jag ser mig själv i spegeln. Japp. Så ser jag ut ikväll.

Jag har en helnykter, helensam ta-igen-mig-helg. Jag börjar väl bli gammal antar jag när jag behöver sånna ibland. Men don't worry! Melimollyfestmus är tillbaka nästa helg med nya bravader.

Här är förra helgen.

Jag är så kär. Forever har inte bara världens snyggaste kläder. De matchar så galet bra också.

 

Här är en klänning som tävlar om titeln studentklänning! Den också från 21. Fast såg nu att den bara fanns i large. Synd. Den hade vunnit.

 

Just nu: Free fallin (John Mayer) på min gitarr samtidigt som jag får lite inspiration till en tatuering.

Kreativt.

En text på fingret eller foten, ett motiv bakom örat, ett hjärta eller en fågel någonstans på kroppen. Frii som en fågel you know. Fågeln kan ha ett bra budskap om man använder fantasin: finns inga gränser för vart man vill komma.

Hjärtat under armen var galet fint.

Sen är det det där med jobb i framtiden, att man ska ha den hela livet osv osv.